Dagen  jag fruktade kom fort...så fort

Min älskade Troy blev sämre, jag har sagt att jag ska inte vänta tills mina djur lider, vill hellre att deras minnen om livet ska vara ljusa och fyllda med kärlek...

Min lilla sötis klarade inte mkt alls, en frisk valp har ett otroligt flöde av energi och en Amstaff har mer av den varan..härligt spunk som driver en till vansinne stundvis...

i början när symtomen fortfarande inte var så tydliga runt 4 månader så kunde jag ibland tänka att detta var väl inget ?? hade ju haft en staffetik innan och där var det fullt ös från dag ett...en riktig plåga   

Min kille hade lite energi till bus o stoj men han la allt på leken i stunden  efteråt var han en trött mkt trött valp, han hade ett inre lugn om det endast beror på sjukdomen eller om det har med hans personlighet /vilket jag hoppas på)

 Så var han en öm, harmonisk, kärlekstörstande vän, det är så fruktansvärt tomt utan min vän och tiden jag letade efter en vetrinär som skulle komma hem till oss och avsluta Troys liv var hemsk.... 

Dagen bestämdes till den 15 maj kl 13 

Dagen var extra vacker soligt och varm barnen sade farväl innan skolan och

Tilly och husse åkte iväg,

jag och Troy skulle umgås bara vi 2 han kände på sig att det var ngt,

visst han hade vetat det ett tag då jag gått å hulkat allt som oftast, jobbigt för djur när deras människor är ledsna, alla var låga och oroliga,

 Klart Troy anade ororn, han hade otroligt svårt att komma till ro i knät, soffan, i biabädden, i buren, planlöst var han uppe och strosade runt, misstänker att han upplevde lite ångest då syresättningen inte var bra, tungan var blågrå vid minsta lilla ansträngning..och illamåendet märktes på morgonen, tack vare medicinen Betablockare hade han en bra sista tid, bra aptit, glädje och nyfikenhet  

Jag försökte göra dagen bra men herrgud vad tungt det var,  vi var ute på smårundor och strosade runt i skogen eller på mindre vägar, när vi var hemma lekte vi och försökte sitta och mysa men han ville inte riktigt sitta still, han tittade på mig på ett speciellt sätt och det kändes i varje fiber...

Sista halvtimmen var så tung en tung väntan....

Vetrinären var en kvinna i 40 års åldern, hon var lugn och saklig hon hade informerat mig innan per tlf om hur det skulle gå till väga...

När hon kom blev Troy glad och hälsade, hon frågade om hon skulle sätta igång elr om jag ville ha mer info, jag tyckte att det var bäst att börja på en gång, Troy stod me huvudet i mitt knä när han fick första injektionen i baklåret, det sved till och han slet sig lite fri, men så fort det var över var han glad och nojsade med mig, hon hade sagt att allt mellan 5 -10 minuter brukar det ta tills hunden sover...

Jag satte mig under markisen och höll i Troys tuggrulle, han lade sig och han inte mer än att lägga sig till rätta så somnade han, inom 1½ minut så sov han djupt, efter ca  5 min kom hon och lyssnade på honom och kollade att han sov, sedan injekterade hon spruta  direkt i hjärtat han visade inga tecken på ngt,   jag fick lyssna i stetoskåpet när han sista hjärtslag slog, till en tystnad....min vän var nu borta..........  

Husse & Tilly kom upp på verandan och fick ta ett sista farväl, Tilly tittade på Troy men sedan ägna hon sin fokus på mitt söndergråtna, snoriga ansikte...

Husse bar min älskade vän som ett barn hans ansikte o fram tassar tittade fram på husses axel jag gick strax bakom och klappade och pussade på mitt lilla skrynkliga  hjärta...

Distriktvetrinären tog med sig Troy i hennes bil,

han ska kremeras och snart kommer hans aska, vi ska begrava honom på ett ställe han älskade att vara på där vi går rätt så ofta...

Nu har en liten tid den gått, första veckan var nattsvart, för att sedan övergå till ljusgrått....livet går vidare  vare sig man vill det eller ej, men jag har gått me oro, sorg så länge det tar mkt energi, mina barn och våran andra hund har stått tillbaka lite pga Troys mående, nu måste mitt fokus kretsa runt barnen o Tilly dom har fått stått åt sidan dom 3 sista månaderna till viss del och nu måste det upphöra, böla får jag göra på kvällstid eft 21

Mina minnen med Troy kommer alltid att finnas hos mig och han ska förevigas med en bild på väggen  hallen för alla som kommer och hälsar på ska få se finaste killen.

Vill tack för all kärlek & omtanke från er bloggare och från facebooks det har hjälp mkt   

Lägger in min sista bild på Troy   

Staffe träff i Tulling Grustag

Velade in i det sist, brukar jag aldrig göra men som läget är nu är jag rätt låg, vill inte åka någonstans då jag har en ångest att Troy ska bli sämre och avlida när jag inte är där...  

Men jag är så glad att jag åkte ´träffade goa vänner och massor av nya bekantskaper, och en drös med Staffar i alla olika färger, former  

Jag o Tilly och min son Pontus hade en underbar dag, det lyfte bort mörkret för en dag.

Vi kom hem runt 16 tiden lagomt mör, min son lider av pollen så han var helt slut han med, kvällen blir mkt mys i soffan , lite godis och läsk

Nu ska jag avnjuta ett glas rosévin efter promenaden med Troy   

En bra dag helt enkelt   

Tiden rinner iväg och det har redan gått 2 veckor sedan diagnosen..

Konstigt hur livet fortsätter fast man tror det stannat upp, oundvikligen så gör det inte det,

allt avgör dagsformen just nu, mår min lilla hund bra så är dagen helt ok, men är han trött och inte orkar,

då går livet ut på   att ta sig igenom den dagen, tankarna maler hela tiden,

När är nog?? när är det dax?? hur länge orkar jag....

Min Troy vet inget annat han har alltid varit flåsig men han har ett bra liv lite som en pensionär han lunkar igenom livet luktande på blommorna, får han vara med är han nöjd,

vi går enskilda rundor med dom just för att dom ska få det dom behöver,

Troy är en livsnjutare, han har inte brådis, han sniffar och käkar bark...

att ta beslutet är något fruktansvärt, men jag försöker att tänka o leva så jag redan innan bestämt, han ska inte behöva bli dåligare, lida ngt, när tiden han återhämtar sig blir längre och mer utdragen då är det dax för honom´.

Hade önskat att han kunde få somna hemma på verandan i solskenet, i lungn o ro, omgärdad av sina människor och sin bästis Tilly...

Men det fungerar inte så i Sverige näe där ska hunden avlivas i ett dystert rum som förknippas med läkarbesök...

Jag vet var min vän ska få vila, har bestämt plats och det känns tungt men förberedelsen är viktig,

sorgen får sin tid...

ibland mer ibland mindre  

För detta vakum man nu lever i är inte hälsosamt känslomässigt...