Dagen  jag fruktade kom fort...så fort

Min älskade Troy blev sämre, jag har sagt att jag ska inte vänta tills mina djur lider, vill hellre att deras minnen om livet ska vara ljusa och fyllda med kärlek...

Min lilla sötis klarade inte mkt alls, en frisk valp har ett otroligt flöde av energi och en Amstaff har mer av den varan..härligt spunk som driver en till vansinne stundvis...

i början när symtomen fortfarande inte var så tydliga runt 4 månader så kunde jag ibland tänka att detta var väl inget ?? hade ju haft en staffetik innan och där var det fullt ös från dag ett...en riktig plåga   

Min kille hade lite energi till bus o stoj men han la allt på leken i stunden  efteråt var han en trött mkt trött valp, han hade ett inre lugn om det endast beror på sjukdomen eller om det har med hans personlighet /vilket jag hoppas på)

 Så var han en öm, harmonisk, kärlekstörstande vän, det är så fruktansvärt tomt utan min vän och tiden jag letade efter en vetrinär som skulle komma hem till oss och avsluta Troys liv var hemsk.... 

Dagen bestämdes till den 15 maj kl 13 

Dagen var extra vacker soligt och varm barnen sade farväl innan skolan och

Tilly och husse åkte iväg,

jag och Troy skulle umgås bara vi 2 han kände på sig att det var ngt,

visst han hade vetat det ett tag då jag gått å hulkat allt som oftast, jobbigt för djur när deras människor är ledsna, alla var låga och oroliga,

 Klart Troy anade ororn, han hade otroligt svårt att komma till ro i knät, soffan, i biabädden, i buren, planlöst var han uppe och strosade runt, misstänker att han upplevde lite ångest då syresättningen inte var bra, tungan var blågrå vid minsta lilla ansträngning..och illamåendet märktes på morgonen, tack vare medicinen Betablockare hade han en bra sista tid, bra aptit, glädje och nyfikenhet  

Jag försökte göra dagen bra men herrgud vad tungt det var,  vi var ute på smårundor och strosade runt i skogen eller på mindre vägar, när vi var hemma lekte vi och försökte sitta och mysa men han ville inte riktigt sitta still, han tittade på mig på ett speciellt sätt och det kändes i varje fiber...

Sista halvtimmen var så tung en tung väntan....

Vetrinären var en kvinna i 40 års åldern, hon var lugn och saklig hon hade informerat mig innan per tlf om hur det skulle gå till väga...

När hon kom blev Troy glad och hälsade, hon frågade om hon skulle sätta igång elr om jag ville ha mer info, jag tyckte att det var bäst att börja på en gång, Troy stod me huvudet i mitt knä när han fick första injektionen i baklåret, det sved till och han slet sig lite fri, men så fort det var över var han glad och nojsade med mig, hon hade sagt att allt mellan 5 -10 minuter brukar det ta tills hunden sover...

Jag satte mig under markisen och höll i Troys tuggrulle, han lade sig och han inte mer än att lägga sig till rätta så somnade han, inom 1½ minut så sov han djupt, efter ca  5 min kom hon och lyssnade på honom och kollade att han sov, sedan injekterade hon spruta  direkt i hjärtat han visade inga tecken på ngt,   jag fick lyssna i stetoskåpet när han sista hjärtslag slog, till en tystnad....min vän var nu borta..........  

Husse & Tilly kom upp på verandan och fick ta ett sista farväl, Tilly tittade på Troy men sedan ägna hon sin fokus på mitt söndergråtna, snoriga ansikte...

Husse bar min älskade vän som ett barn hans ansikte o fram tassar tittade fram på husses axel jag gick strax bakom och klappade och pussade på mitt lilla skrynkliga  hjärta...

Distriktvetrinären tog med sig Troy i hennes bil,

han ska kremeras och snart kommer hans aska, vi ska begrava honom på ett ställe han älskade att vara på där vi går rätt så ofta...

Nu har en liten tid den gått, första veckan var nattsvart, för att sedan övergå till ljusgrått....livet går vidare  vare sig man vill det eller ej, men jag har gått me oro, sorg så länge det tar mkt energi, mina barn och våran andra hund har stått tillbaka lite pga Troys mående, nu måste mitt fokus kretsa runt barnen o Tilly dom har fått stått åt sidan dom 3 sista månaderna till viss del och nu måste det upphöra, böla får jag göra på kvällstid eft 21

Mina minnen med Troy kommer alltid att finnas hos mig och han ska förevigas med en bild på väggen  hallen för alla som kommer och hälsar på ska få se finaste killen.

Vill tack för all kärlek & omtanke från er bloggare och från facebooks det har hjälp mkt   

Lägger in min sista bild på Troy   

 

Helen

30 maj 2012 19:00

Fy vad sorgligt är så jätte ledsen för din skull, usch vad jag bölade men samtidigt så blir jag lite glad att du fick ha avslutet hemma och inte på någon steril klinink men vilken ångest du måste haft.
Jag vet verkligen hur det känns att mista sin bästa vän, min älskade Barco's aska står här hemma på en speciell plats där jag kan "se" honom, ännu en gång jag är så ledsen för din skull :'(

http://www.canilvargtassen.se

Tillymea

30 maj 2012 19:06

Tack Helen :)))

Det hjälper mycket att tala o skriva med folk som du, som själv mist en vän, helt klart bland det värsta jag varit med om, men samtidigt hade jag inte velat göra det på något annat sätt, sen är sorgen tung då man inte riktigt kan ta till sig att han inte fick stanna kvar och leva,

Fortfarande en känsla av ovärklighet har det värkligen hänt...onekligen tomt här hemma...

Kram fina Helen

 

Maria

30 maj 2012 19:47

Lilla gumman känner så med dig och vet att det kommer att kännas bra när han kommer hem igen,vi har en speciell gravplats på gården där alla inne djuren som funnits här hos oss på dom 21 åren vi bott här ligger,och det känns så bra att jag kan gå dit och säga några matte ord till dom alla,det är så förskräckligt när dom unga måste lämna oss :(och inte ett dugg bättre när dom gamla måste gå men då vet man att dom fått haft ett bra hundliv hos oss,massor av kramar till er och tack gud för att du har den ljuvligaste syster yster hos dig/Kram Maria

Tillymea

7 juni 2012 20:00

Tack goaste Maria

 

Anna Jarerot

30 maj 2012 20:03

Herregud Jenny
Jag bölade som en bäbis när jag läste detta!! Jag har ju 2 hundar själv varav den ena visar symptom på hjärnsjuka så jag lider verkligen med dig!Hundarna är min bäbisar så jag förstår din sorg!Viovven fick en underbar tid i din familj o med sin hundkompis!! Han hade inte kunnat haft det bättre! stor kram!!!

Tillymea

7 juni 2012 19:57

Ja Anna himla tungt, men en lättnad när jag nu efteråt ser klart på Troys sjukdom, ville inte att han skulle hinna lida hellre lämna livet när man fortfarande har en livskvalité, min lilla väns energi var mkt låg och all typ av ansträngnig tog mkt av honom, jag saknar honom så, En svår grej att gå igenom men vi har våra vänner endast till lån, njut av dom men vänta inte för länge, djur ska inte leva för oss...

Tack för stödet och tänker på dig vet hur mkt dina vänner betyder för dig.

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Staffe träff i Tulling Grustag   Velade in i det sist, brukar jag aldrig göra men som läget är nu är jag rätt låg, vill inte åka någonstans då jag har en ångest att Troy ska bli sämre och avlida när jag inte är där...     Men jag är så glad a...

Tiden rinner iväg och det har redan gått 2 veckor sedan diagnosen..   Konstigt hur livet fortsätter fast man tror det stannat upp, oundvikligen så gör det inte det, allt avgör dagsformen just nu, mår min lilla hund bra så är dagen helt ok, men...

Så kommer lite uppdatering efter senaste blogginlägget. Har haft en liten tid jag hängett mig i letandet efter information och möjligheter ang Troy, vet att operationen inte utförs i sverige, och kostnaderna för en sådan är dyrt alldeles för dyrt ;...

Så har vetrinärsbesöket kommit och gått, det värsta befarat och insikten har slagit hårt....för hårt.   Enda sedan lilla Troy kom hem till oss har han kämpat på, liten till växten, dom första 2 månaderna handlade det mest om att få honom i bra ko...

Glad påsk till er alla i efterskott..   Helgen kom å gick igen, god mat och massor med godis..... Gjorde en Janssons frestelse som inte gick av hackor, har lärt mig ätan Jansson tog bara 35 år, se alldrig för sent att lära sig ;) ägghalvor me...