Tiden rinner iväg och det har redan gått 2 veckor sedan diagnosen..

Konstigt hur livet fortsätter fast man tror det stannat upp, oundvikligen så gör det inte det,

allt avgör dagsformen just nu, mår min lilla hund bra så är dagen helt ok, men är han trött och inte orkar,

då går livet ut på   att ta sig igenom den dagen, tankarna maler hela tiden,

När är nog?? när är det dax?? hur länge orkar jag....

Min Troy vet inget annat han har alltid varit flåsig men han har ett bra liv lite som en pensionär han lunkar igenom livet luktande på blommorna, får han vara med är han nöjd,

vi går enskilda rundor med dom just för att dom ska få det dom behöver,

Troy är en livsnjutare, han har inte brådis, han sniffar och käkar bark...

att ta beslutet är något fruktansvärt, men jag försöker att tänka o leva så jag redan innan bestämt, han ska inte behöva bli dåligare, lida ngt, när tiden han återhämtar sig blir längre och mer utdragen då är det dax för honom´.

Hade önskat att han kunde få somna hemma på verandan i solskenet, i lungn o ro, omgärdad av sina människor och sin bästis Tilly...

Men det fungerar inte så i Sverige näe där ska hunden avlivas i ett dystert rum som förknippas med läkarbesök...

Jag vet var min vän ska få vila, har bestämt plats och det känns tungt men förberedelsen är viktig,

sorgen får sin tid...

ibland mer ibland mindre  

För detta vakum man nu lever i är inte hälsosamt känslomässigt...